| 22 Kapitlet |
1 | Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade:
|
2 | »Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt sin son.
|
3 | Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som voro bjudna; men de ville icke komma.
|
4 | Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till dem som voro bjudna: 'Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till bröllopet.'
|
5 | Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap.
|
6 | Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte dem.
|
7 | Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad.
|
8 | Därefter sade han till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men de som voro bjudna voro icke värdiga.
|
9 | Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som I träffen på.'
|
10 | Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgäster.
|
11 | Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där se en man som icke var klädd i bröllopskläder.
|
12 | Då sade han till honom: 'Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder?' Och han kunde intet svara.
|
13 | Då sade konungen till tjänarna: 'Gripen honom vid händer och fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan.
|
14 | Ty många äro kallade, men få utvalda.»
|
15 | Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de skulle söka snärja honom genom något hans ord.
|
16 | Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med herodianerna, och läto dem säga: »Mästare, vi veta att du är sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter någon; ty du ser icke till personen.
|
17 | Så säg oss då: Vad synes dig? Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?»
|
18 | Men Jesus märkte deras ondska och sade: »Varför söken I att snärja mig, I skrymtare?
|
19 | Låten mig se skattepenningen.» Då lämnade de fram till honom en penning.
|
20 | Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?»
|
21 | De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»
|
22 | När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och gingo sin väg.
|
23 | Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse; de frågade honom
|
24 | och sade: »Mästare, Moses har sagt: 'Om någon dör barnlös, så skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa avkomma åt sin broder.'
|
25 | Nu voro hos oss sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog, och eftersom han icke hade någon avkomma, lämnade han sin hustru efter sig åt sin broder.
|
26 | Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde.
|
27 | Sist av alla dog hustrun.
|
28 | Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen få henne till hustru? De hade ju alla äktat henne.»
|
29 | Jesus svarade och sade till dem: »I faren vilse, ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft.
|
30 | Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen.
|
31 | Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad eder är sagt av Gud:
|
32 | 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är en Gud icke för döda, utan för levande.»
|
33 | När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.
|
34 | Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till på sadducéerna, samlade de sig tillhopa;
|
35 | och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade:
|
36 | »Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?»
|
37 | Då svarade han honom: »'Du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.'
|
38 | Detta är det yppersta och förnämsta budet.
|
39 | Därnäst kommer ett som är detta likt: 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.'
|
40 | På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.»
|
41 | Men då nu fariséerna voro församlade, frågade Jesus dem
|
42 | och sade: »Vad synes eder om Messias, vems son är han?» De svarade honom: »Davids.»
|
43 | Då sade han till dem: »Huru kan då David, genom andeingivelse, kalla honom 'herre'? Han säger ju:
|
44 | 'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender under dina fötter.'
|
45 | Om nu David kallar honom 'herre', huru kan han då vara hans son?»
|
46 | Och ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig någon från den dagen att vidare ställa någon fråga till honom.
|